Hur är isländskan
•
Isländska
Isländska (isländska: íslenska[ˈis.l̥ɛn.ska] (lyssna)) på det inhemska språket, före 1973 stavat íslenzka) är ett västnordiskt språk, talat av minst 320 000 personer, främst av islänningar på Island där det är officiellt språk. Närmast släkt med isländska är färöiska och vissa västnorskadialekter.
Allmänt
[redigera | redigera wikitext]Språket har bevarat betydligt mer av formrikedomen än de stora nordiska språken.[1][2] Språket skrivs ungefär som norska (fornnorska eller fornvästnordiska) skrevs i Norge för 800 år sedan, om än normerat efter moderna uttalsregler.[1][3] En anledning till att isländskan ser ut som den gör i dag är att man i början av 1800-talet puristiskt rensade ut yngre lånord och i vissa fall återupplivade döda böjningar.[2] Isländskan hade dock, liksom färöiskan, bevarat mer av det fornnordiska språket än vad som skett i de skandinaviska länderna, (delvis beroende på mindre påverkan från medellågtyskan och av diger
•
Kúl, beibí och plís nya ord i informell isländska
Isländskans ordförråd har förändrats i förhållandevis liten grad under modern tid och motviljan mot att införliva främmande ord är fortfarande stark. Denna språkpuristiska tradition av att föredra inhemska ord framför utländska anses delvis hänga ihop med Islands långa frigörelseprocess från Danmark, som var märkbar i språket från 1800-talets andra hälft och till årtionden efter den slutliga självständigheten 1944.
Språkvetaren Håkan Jansson har upptäckt förändringsmönster i det nutida ordbruket, att det börjat dyka upp unga låneord framförallt på internet, något som tidigare har varit synnerligen ovanligt. Genom sitt arbete med ett isländsk-svenskt lexikon letade han efter språkexempel på internet och upptäckte att många ord som inte alls existerat i skrift nu allt oftare dök upp.
– Ord som kúl, kósí, beibí, plís, gigg och pleis (eng. cool, cozy, baby, please, gig och place) fick mig att reagera, eftersom de stred mot
•
”Isländska avslöjar ingenting”
När Ari Gunnar Þorsteinsson kom till Sverige för tio år sedan, förväntade han sig att det skulle finnas ett enda korrekt sätt att uttala de svenska orden. Isländskan saknar nämligen dialekter.
– Det var befriande för mig när jag insåg att det fanns olika varianter av det svenska språket, som skånska, dalmål och göteborgska. Då tänkte jag: ”Aha, det spelar inte så stor roll hur jag uttalar orden!”
Svenskans förhållandevis enkla grammatik gjorde också att han inte behövde vara lika noggrann med hur han formulerade sig. På isländska händer det att han måste stanna upp för att fundera över hur vissa av hans vänners förnamn ska böjas i dativ eller genitiv.
– Jag tycker att svenskar är slarviga när de skriver dom i stället för de eller dem. Det finns ju så lite att tänka på i svenskan!
De många möjligheterna till felsägningar i isländskan leder till att det på Island blir svårare att smälta in för människor som inte har språket som modersmål, mena